﻿Käthe ſkrattade. Denna cirklade, i be=
ſtämda former inpresſade perſonlighet war
ſannerligen högſt komiſk, då han wiſade ſig
på detta ſätt häftig och upprörd; ſådan
kände hon honom alldeles icke och ännu ſe=
dan han gått ſin wäg kunde hon icke låta
bli att ſkratta wid tanken på hans ſätt och
åtbörder. Men efter detta ſkratt qwarſtod
emellertid ett wißt grubblande genljud, hwil=
ket hon bemödade ſig om att förjaga, ty det
plågade henne med en dunkel, obeſtämd fruk=
tan. Hon ſkådade, då eftermiddagsſolens
ſtrålar föllo ſnedt öfwer gatan, ifrigt ut ge=
nom fönſtret efter twenne wälbekanta geſtal=
ter och minuterna förflöto outſägligt lång=
ſamt. Ändtligen — der borta weko de werk=
ligen om hörnet, profesſorn och Richard,
Käthes hjerta jublade högt, hon emotſåg i
dag med mera än wanlig ſpänning deras
inträdande.